Drömmen om Rapadalen 2017

Sarek släpper inte in…

Hur tänkte jag? Sprattlandes på mage ligger jag i videsnåren som omilt dragit ner mig på marken. Bemärk att detta är under första halvtimmen av vår Sarekvandring. När jag försöker resa mig kommer jag ingen vart på grund av den eländiga ryggsäcken. Två av mina vandringskompisar vill hjälpa mig upp men där går gränsen. Jag samlar mig, trycker ner knäna i den våta mossan och tar mig mödosamt upp. Det här blir en lång vecka.

Jag samlar mig, trycker ner knäna i den våta mossan och tar mig mödosamt upp

Att det är jag och min barndomsdröm att få uppleva Rapadalen som gör att jag, min familj plus ytterligare en familj nu är här gör inte saken bättre. Vad har jag lurat in dem på? Vi är tio personer i åldrarna 16-50+ som tillsammans med våra guider Mirja och Christian från Lapland adventures ska uppleva Sareks vilda natur. För mig och min familj är det tredje gången vi är ute med Christian i Laponia och vi har genom åren lärt känna varandra ganska väl men nu är vi många fler i en ny konstellation vilket känns spännande. Christians stilla kommentar till min videkontrovers var att Sarek släpper inte in.

Gäster i en sagolik värld

Då vi bara tänkt lägga sex dagar på vandring har vi flugit in med helikopter in till Vita stenen. Platsen finns inte namngiven på kartan men utgör gränsen till Nationalparken. Här bjuds vi på fantastisk lunch i form av rökt sik och samiskt bröd. Jag tror också det är här Mirja börjar prata om ”Leave no trace”. Detta inbegriper toalettpapper, alkogel och tändstickor som vi alla utrustats med samt en metallspade som alla kan, och ska låna. Det blir ganska tyst i gruppen och många tankar.

Själv tänker jag för mig själv att vadå, vi är ju på fjället och ute i ödemarken, det är ju bara naturligt och förmultnar ju. Och hur ska hon kunna kolla det. Med detta sagt så eldar jag ändå ganska snart mitt första toalettpapper och, efter att ha sett Mirja plocka småskräp på vägen gör jag ganska snabbt likadant. Det känns faktiskt riktigt bra. En markering av att vi är bara gäster i en främmande, sagolik värld som vi lämnar i det skick vi kom in i den.

Solens baksida

Videsnåren släpper sitt grepp om oss och en lättare vandring utefter dalen tar vid. Efter några timmar når vi glaciärsjön Bierikajávrreoch slår läger. Efter utmätta snarkavstånd sätter vi upp tälten vilket går förvånansvärt snabbt och när de första regndropparna drabbar oss har vi fått in utrustningen i tälten. Alla är trötta och ganska hungriga men inte sugna på att gå ut i regnet.

Fantastiska Mirja och Christian lagar maten och den intas snabbt varefter alla nog somnar ganska omgående. Detta var det enda regn vi drabbades av och nästa morgon lyser solen och fortsätter lysa på oss resten av veckan. Solsken och vackert väder efter sen snösmältning har dock en baksida. Just det, mygg… Ja, det var mycket mygg, stundtals väldigt mycket mygg. Men tänk, jag har nästan förträngt dem nu ett par månader senare.

Sareks utmaningar och belöningar

Dagens etapp bär till Snávvavágge och vi startar fulla av energi och tillförsikt. Vid dagens slut ska jag kunna blicka ut över Rapadalens övre delta. Christian har nämnt en passage vi ska över och i dag är det dags. Jag har noterat på fjällkartan att det är ett ganska brant område men stålsatt mig att inte tänka på det då min höjdskräck är något jag inte accepterar. Mirja tar täten in i passagen och jag går som nummer två.

Efter en stund smalnar stigen och Mirja påpekar att branten är täckt av växtlighet vid sidan om stigen och det är viktigt att kolla var vi sätter fötterna. Naturligtvis släpper marken under min högerfot strax efter det men jag kommer upp och det går bra. Stigen går ömsom brant uppför och ömsom längs bergssidan. Till slut når vi toppen efter att bitvis klättrat som bergsgetter och belönas med en obeskrivlig utsikt. Alla är mycket trötta  när vi släpar oss sista biten till vår lägerplats för de kommande två nätterna. Några renar kommer ner från fjället som växer samman med den spegelblanka sjön. Mina tankar innan jag somnar handlar om att jag inte förrän i övermorgon ska ta mig ner för passagen igen.

Djurspaning i Rapadalen

Tredje dagen är det dags. Vi ska ta oss ner i Rapadalen för att spana efter sarekälgar. Det är en dagsutflykt, vilket gör att packningen minskar avsevärt även om vi alla nu blivit kompisar med våra ryggsäckar. Lunchen intas med en magisk utsikt över dalen och vi stannar där länge. Och ja, det var lika stort och fantastiskt som jag drömt om fast ännu mer. Vi spanar i kikare tills vi inser att vi ser älg efter älg som spatserar nere i dalen. Nu kan Christian slappna av, märkbart nöjd med att uppfyllt flera av önskemålen med vandringen.

Vi spanar i kikare tills vi inser att vi ser älg efter älg som spatserar nere i dalen

Både Mirja och Christian ska känna sig nöjda. De guidar på ett lugnt, tryggt sätt och ofta med glimten i ögat. Lyhörda för gruppmedlemmarnas behov och mående. Lunchen är varje dag en lång historia. Efter vi ätit så tar flera sig en tupplur och bara njuter, vissa mer än andra. Det slår mig under denna vandring att jag nog aldrig upplevt midnattssol på detta sätt. Dygnet tar aldrig slut. Man behöver inte ha bråttom, vi hinner ändå. Denna del av upplevelsen är något jag uppskattar enormt. Kontrasten till det vanliga vardagslivet där varje minut räknas in.

Glaciärer och laguner i Basstavágge

Spänd och ganska sammanbiten står jag nu redo att äntra passagen åt andra hållet. Christian går sist och jag före honom. Hela vägen ner pratar vi och det hjälpte mig enormt. Efter som det kändes som halva tiden uppför(och det var det säkert) var vi genom passagen och jag kunde andas ut. Nöjd över att vara igenom men också nöjd över att jag nog njutit lite också. Vandringen går vidare in i Basstavágge och långt om länge blir våra guider nöjda med lägerplatsen för natten. Vi är omgivna av jokkar och snöfläckar. Men platsen är magisk med ett brusande vattenfall som landar i en lagun av stilla svart, vatten. Där väljer vissa att tvätta sig och vissa att bada trots det iskalla vattnet.

Basstavágge innebär en karg ganska stenig miljö med höga fjäll på båda sidor och ideligen jokkar att vada över. Mycket fokus går till att hålla koll på var lämpliga stenar för fotnedsättning är, men efter ett tag kommer man in i det. Dessutom mycket snö. Vid ett par tillfällen stannar Christian och Mirja upp och lämnar oss för att checka av snöbryggor för lämplig väg. När repet kommer fram och vi uppmanas att hålla avstånd innan vi en och en går över stiger adrenalinet. Solens reflektioner i snön gör oss bitvis nästan snöblinda men samtidigt upprymda av att pulsa i snö i sommarvärmen.

Sarek släpper inte ut…

Denna femte vandringsdag delar vi upp oss för att nå Rinim och vår båttransport över sjön Sitojaure i tid. Väl framme vid sjön har grupp ett med ungdomarna blivit avsläppta på en strand och vi vuxna får fördelen av att bli skjutsade direkt. Väl ute i båten börjar det åska och därefter öppnar himlen sig. Christians ord slår mig på nytt, Sarek släpper inte in och Sarek släpper inte ut. Jag har naturligtvis chansat trots svart himmel och valt att inte ta på regnbyxorna. Detta straffar sig grundligt. Väl framme, även ungdomarna inräknade, avnjuter vi en fantastisk middag i Sitojaurestugan. Ute ur Sarek, välbehållna och nöjda. Sarek släpper in och Sarek släpper ut.

Morgonen därpå påbörjar vi vår vandring längs med Kungsleden de dryga 20 kilometrarna till vår ändstation Saltoluokta. Det är med vemod vi trots betydligt mer lättvandrad terräng vi lämnar Sarek bakom oss. Plötsligt inser jag hur jag anammat Mirjas ”Leave no trace” fullständigt. Min irritation över skräp och toapapper som omgärdar Kungsleden är påtaglig.

En välförtjänt bastu

Denna avslutande vandring inleds med att vi av våra guider utrustas med kartor och skickas iväg att på egen hand orientera oss och hitta vår egen takt. Det blir en böljande vandring där vi ibland var individer till att i nästa stund vara många tillsammans. När vi på eftermiddagen når Salto är fötter, ryggar och axlar slut. Det är som vi gett allt för att nå den efterlängtade varma bastun och iskalla ölen. Saltoluokta håller vad det lovar och bjuder som vanligt på fantastisk mat och sköna sängar.

Alla i gruppen är tagna av strapatsen men också av upplevelsen. Sarek är mäktigt, vilt och vackert. Kontrasten av att vandra i Sarek där vi ofta letade bra väg och stigar mot Kungsleden som kändes som en motorväg i jämförelse fyller mig. Känslan av att här har nog bara jag gått, känns rimlig. Återigen lämnar jag Laponia med vissheten att jag kommer tillbaka.

Kontrasten av att vandra i Sarek där vi ofta letade bra väg och stigar mot Kungsleden som kändes som en motorväg i jämförelse fyller mig

Stort tack Christian och Mirja för det ni ger som guider. Den samiska kulturen, naturen, stor kunskap om fjällmiljön, närproducerad välsmakande förtäring samt framför allt av er själva!

Författare: Anna Merkel Möller